sydamerikaviner.com

Made with Xara

NYA TENDENSER I SYDAMERIKAS VINPRODUKTION Fram till början av 1990-talet visste inte många vinkonsumenter i Argentina och Chile vilka druvor deras favoritviner var gjorda av. De hade fantasinamn av typen Etchart Privado, Súter Etiqueta Marrón eller Bianchi Chablis, där producentens namn ingick tillsammans med någon verklig eller påhittad egenskap hos vinet eller förpackningen. När vinexporten från dessa länder började ta fart år 1990 ville mottagarländerna veta vilka druvor som ingick och exportörerna fick också anpassa vinernas egenskaper till den internationella smaken. Under en 20-årsperiod blev det en hård kamp inom och mellan de sydamerikanska ländernas vinproducenter om vem som gjorde de bästa vinerna av respektive druva. Man försökte vinna fördelar genom att utse “nationaldruvor” (Malbec i Argentina, Carmenère i Chile och Tannat i Uruguay) och antalet olika druvor var därtill ganska begränsat. Konsumenterna, liksom mer eller mindre professionella vinprovare, inriktade sig främst på att kunna identifiera druvan och först i andra hand på att bedöma vinets egenskaper och kvalitet. Detta blev mer problematiskt när superkonsulten Michel Rolland och andra lyckades åstadkomma att vinerna började likna varandra alltmer, oavsett druva eller kontinent, i stället för att framhäva olikheterna. Det ledde lyckligtvis i en första omgång till att antalet blandviner, med flera ingående druvor, ökade ganska kraftigt från år 2010. Då fick konsumenter, journalister och provare i högre grad bestämma sig för vilka viner man tyckte bäst om med utgångspunkt från egenskaper och kvalitet. En annan trend blev att de största producenterna av vin i storindustriell skala, såsom Catena i Argentina och Concha y Toro i Chile, utvecklade allt dyrare endruvsviner genom minskat uttag av druvor, allt noggrannare sortering av druvorna efter skörd, längre kontakt mellan skal och must före och efter jäsningen och ytterligare sofistikerade vinifieringsmetoder. Till de senaste tendenserna hör att lansera nya druvor, som tidigare varit nästan okända i respektive land. Att många har italienskt ursprung är kanske inte så konstigt, med tanke på att flertalet av de ursprungliga vinodlarna i Mendoza kom från Italien, men också i Chile odlas åtskilliga italienska druvor. Hit hör Corvina Veronese, Ancelotta, Casavecchia, Aglianico, Barbera m fl. Också viner med relativt okända spanska och franska druvor börjar dyka upp på de inhemska marknaderna, såsom Albariño, Verdejo, Albillo, respektive Caladoc, Monastrell/Mourvèdre, Chasselas, m fl. Men den senaste och intressantaste utvecklingslinjen, särskilt i Argentina, är den framväxande gruppen av oberoende oenologer som fått kraftigt genomslag i sin försäljning av viner med nya odlings- och framställningsmetoder. Mest kända är bröderna Michelini, med Matías i spetsen, som skapat fyra helt nya företag med sinsemellan olika inriktning (Zorzal, Passionate Wines, Gen del Alma och Super Uco). Andra exempel är Alejandro Sejanovich, som tillsammans med Jeff Mausbach skapat Bodega Teho, och Mauricio Lorca, som gör reservaviner helt utan kontakt med trä i bodegan med hans eget namn. Chefsoenologerna i några av de största företagen i Argentina och Chile har också fått tillåtelse att på egen hand lansera nya viner som avviker från företagens mainstreamprodukter. Mest känd är Alejandro Vigil, winemaker på Bodega Catena Zapata. Han har ett företag (Bodega Aleanna) tillsammans med Nicolás Catenas dotter Adrianna, som 2016 fått Robert Parkers högsta argentinska poäng 98+ för vinet el Gran Enemigo Gualtallary 2012. Tillsammans med sin hustru María Sance äger han också Bodega Chachingo Legend, som fått näst högsta poäng (96/100) för vinet El Infierno 2014 i Argentinas främsta vinguide Descorchados 2016. Alla dessa oenologer, och många andra mindre kända, satsar i första hand på att låta vinernas egenskaper avspegla druvsorterna och odlingsförhållandena. Jordmån och klimat är viktigast. Sedan länge har det kallats terroir, utan att man haft de djupa kunskaper som krävs för att förstå hur detta kan återspeglas i vinet. Därefter kommer vinplantornas skötsel och först i tredje hand vinifieringsmetoder, blandning och lagring. De senare bör lyfta fram druvornas egenskaper och kvalitet i stället för att som hittills ofta bidra till att dölja brister eller oönskade egenskaper hos druvmaterialet. Det går ändå aldrig att göra riktigt bra viner på undermåliga eller felaktigt odlade druvor. På detta sätt kan man öka i stället för att minska skillnaderna mellan olika viner. Den som är genuint intresserad av alla de de angenäma upplevelser som bra viner kan ge, i stället för bara berusningseffekten, bör vara mycket tillfreds med den pågående utvecklingen.

Även om vin har odlats i Peru under nästan 500 år är peruanerna inga vindrickare. I genomsnitt dricker de ca 2 liter per person och år, medan svenskar och chilenare dricker ca 20 liter vin per år. I Danmark och Argentina dricker man ca 35 liter per person och år. Traditionellt har man i Peru druckit övervägande söta viner av låg kvalitet. Men liksom i övriga Latinamerika har man sedan slutet av 1800-talet i någon mån också gjort kvalitetsviner av franska druvor. Omkring år 2000 började några producenter göra internationellt gångbara viner för export till grann- länder, USA, Europa och Asien. Nya vinsorter började produceras med moderna metoder från framför allt  Ica-dalen runt staden Ica, som liggger på 14:e bredd- graden ca 30 mil söder om huvudstaden Lima. Det motsvarar Gambia i Afrika och Bangkok i Asien på norra halvklotet. Ica-dalen ligger vid Andernas utlöpare, ca 50 km från Stilla Havs-kusten på 400 - 500 meters höjd över havet. Klimatet är ökenartat, utan någon nederbörd alls, med svala vintrar och heta somrar. Under sommarhalvåret är temperaturskillnaden mellan natt och dag ca 20 °C. Utöver produktion av kvalitetsvin i Ica-dalen görs också stora mängder basvin för destillering till national- drycken pisco.

Provinshuvudstaden Ica ligger i Ica-flodens dalgång och har ca 250.000 invånare. Den är omgiven av höga sanddyner som används av turister för utförsåkning, särskilt i oasen Huacachina i västra utkanten. Där finns ett stort antal hotell och restauranger runt en liten sjö. Den 15 augusti 2007 drabbades staden av en jordbävning med magnituden 8,0. Den förstörde ett mycket stort antal byggnader och ett hundratal personer omkom. Flertalet av dessa när taket till den kyrka där de tagit sin till flykt störtade in. Många vin- och pisco-producenter drabbades då deras ålder- domliga byggnader och produktionsutrustning av bränd lera gick till spillo.

Den mest kända och traditionella vinproducenten i Peru har tidigare varit Viña Tacama i Ica-dalen. Den baskiska ägarfamiljen Olaechea har odlat vin i Ica-dalen sedan 1889. År 1961 anställde de dåvarande medlem- marna av ägarfamiljen den franske oenologen Robert Niederman, som experimenterade med mer än 70 olika druvsorter. Produktionen ökade till 800.000 liter per år 2007, då bodegan den 15 augusti drabbades av den kraftiga jordbävningen. Upprustningen av de skadade byggnaderna och moderniseringen av utrustningen pågick under mer än fem år. Bl a installerades rostfria ståltankar som ersättning för de betongtankar som skadades vid jordbävningen. Tacama har nu övervunnit problemen och utvecklar nya högklassiga viner.

Den store uppstickaren i Peru och Ica-dalen är Viña y Bodega Santiago Queirolo, som grundades 1888 och länge varit den främste piscotillverkaren i Peru. Liksom Tacama tillhör Santiago Queirolo fortfarande den ursprungliga ägarfamiljen. Sedan år 2000 satsar de stort på modernisering och förnyelse av sina vinodlingar och sin produktionsanläggning. Huvudkontor och lager ligger i stadsdelen Pueblo Libre i Lima, den toppmoderna produktionsanläggningen i Pachacamac strax söder om Lima och vinodlingarna i Cañete och Ica-dalen. I Ica-dalen har de planterat 320 hektar med droppbevattnade franska vinplantor i ren öken. Området ligger nedanför Andernas utlöpare öster om staden Ica, knappt 2 km från Tacama. Konsulter var franska oenologer med erfarenheter från vinplantering i Algeriet. Den chilenske stjärnoenologen Ernesto Jiusan skapade sedan linjen Intipalka (”Solens Dal” på incaspråket Quechua) för de bästa kvalitetsvinerna av Sauvignon Blanc, Chardonnay, Malbec, Merlot, Syrah, Tannat och Petit Verdot. Mitt i nyplanteringen byggde de också ett femstjärnigt hotell, Hotel Viñas Queirolo.

Ytterligare tre peruanska producenter har större druvodlingar i Ica- dalen och exporterar vin med okänt resultat till främst andra länder i Sydamerika. De är Bodegas y Viñedos Tabernero, Viña Ocucaje och (eventuellt) Bodega Vista Alegre.  De fem här nämnda vinproducenterna gör samtliga också pisco, liksom de hundratals små och medelstora piscotillverkarna i och utanför Ica-dalen. Ett allt större problem i Ica-dalen är tillgången på vatten för druv- odling. I Ica-floden finns allt mindre eller inget vatten under stora delar av året. De större vin- och piscoproducenterna pumpar upp grundvatten från 120 meters djup eller mer. Det mellanlagras där- efter i dammar eller pumpas direkt ut till plantorna i polyeten- slangar för droppbevattning av varje planta. Vid behov tillsätts då också gödningsmedel. De två senaste åren har en sänkning av grundvattennivån kunnat konstateras i Ica-dalen. På grund av dess stora djup befarar man stora problem med att kunna hejda sänkningen och återställa nivån inom överstiglig tid. Detta kan komma att drabba vinodlingen i området, liksom på sikt också vattentillgången i allmänhet.

Nya vinplantor

1 - 2-åriga vinplantor